Jag ha ägnat mej en stund åt att läsa igenom gamla inlägg här på min blogg, och stannade till på det inlägget som jag skrev den 6 september 2009, ca 2 veckor efter att jag hade flyttat upp hit till Falun.
Inlägget handlar om hur det är att flytta hemifrån och mina tankar som jag hade då.
Det här med att flytta hemifrån är ett av de största stegen man tar här i livet. Att bo hemma är som att bo på ett lyxhotell, fast mycket bättre.
Man behöver inte tänka på så mycket, räkningar ser man inte, man kanske hjälper till någon enstaka gång med matlagning, städning och tvättning. Allt det där är ju sånt som mamma och pappa gör, man ser det egentligen inte, men man vet om att det existerar. Man kunde sätta sej vid ett dukat bord och få maten serverad, det var rent och fint, tvätten kom automatiskt till garderoben, tvättad och struken.
Man var oerhört bortskämd när man bodde hemma. Men jag hjälpte mamma och pappa ofta med dessa sysslor, jag tog mitt ansvar. Fast man gled mest omkring och gjorde det man tyckte var kul!
Jag har alltid vart väldigt självständig, det var med all sannolikhet därför som omställningen från att flytta hemifrån till en egen lägenhet inte blev så jobbig och tuff. Jag fann mej direkt i min nya tillvaro, som ensamstående i en ny stad.
Jag trivdes från första stund här i Falun och detta är mitt hem. Jag bor här, har min vardag och existens här, jag är hemma!
Jag träffade nya vänner från första dagen här och valet av program kunde inte bli mer rätt.
Men innan flytten hit till Falun fanns tankarna där: "Tänk om jag inte trivs?, Tänk om det går åt helvete?"
Men dom tankarna försvann snabbt efter flytten och jag började genast att trivas här och jag ångrar inte mitt beslut som jag tog för snart 1 år sedan; att flytta till Falun och plugga.
För det är ju så i livet, vi kommer till ett vägskäl där vi ska välja vilken väg vi ska åka vidare på. Jag valde vägen till Falun och studier på Högskolan Dalarna. Ett beslut som jag aldrig kommer att ångra.
Jag saknar min familj varje dag, jag längtar efter dom. Dom bor 23 mil ifrån mej, det var så tufft i början att inte ha dom nära, trodde jag skulle bli knäpp av saknad och längtan.
Men det har gått bra. Det blir lättare med tiden att bära, man vänjer sig.
Jag har kontakt med min familj varje dag, vi tjatas vid i telefon och ses så ofta det är möjligt.
Jag minns så väl den helgen jag flyttade hit, som om det var igår, hur jobbigt det var när familjen "lämnade" mej här uppe och åkte tillbaka till Degerfors.
Det var så sjukt jobbigt att jag var nära att ta bilen och åka efter. Men som sagt, det blir lättare med tiden.
Och alla gamla vänner man har, dom finns ju alltid kvar.
Genom att flytta långt bort så innebär inte det att man tappar det man har, det finns alltid kvar, vart man än i världen än väljer att styra sin kos.

Nu är det snart 1 år sen jag flyttade till Falun. Tiden går så oerhört fort att man ibland måste stanna upp och tänka efter och se sej om över axeln.

Jag njuter av min tillvaro, livet och allt vad det har att erbjuda.

Man ska aldrig vara rädd för att prova nya saker i livet, låta det bära eller brista. Och sen aldrig glömma bort sina nära och kära. Låta dom veta att man älskar dom och vad de betyder för en.

Saker blir vad man gör dom till och man ska leva varje dag som om den vore den sista. Gör det bästa av alla situationer man hamnar i och tänka positivt.

Detta var några väl valda ord ifrån mej om mina tankar.

Varma kramar