Jaha, då är det söndagkväll och valvaka. Jag följer inte valvakan, intresserar mej inte. Dock är det viktigt med vilka som ska styra vårt avlånga land. Jag hoppas rätt parti vinner, men jag vet inte vilket parti som är rätt. Alla partier har något som jag tycker är bra. Så jag är kluven. Men det blir säkert bra, hoppas jag i alla fall!
Jag måste erkänna att jag är jävligt  dåligt insatt i politik. Vet inte varför, jag kanske borde intressera mej mer för politiken, men jag har min åsikt om politik och politiker, men den åsikten håller jag för mej själv.
Nog om val och politik.
Den här helgen har vart ganska så lugn. Jag har tränat, tvättat, förberett min muntliga redovisning till seminariumet imorgon och för över det har det vart lugnt och skönt.

Men idag har det vart en jävligt jobbig söndag! Milt sagt. Min älskade bror har idag vart och tävlat i Kil. Fick ett samtal från mamma vid lunch och hon berättar då för mej att min bror hade kraschat och var påväg i ambulans till lasarettet i Karlstad.
Hela min värld stannade och tårarna började rinna. Mamma berättade det lilla hon visste om händelseförloppet och var han hade ont. Min kropp började skaka och tårarna sprutade.
 Det värsta är att jag inte var där, att befinna sej 30 mil från familjen när något sånt här händer höll på att ge mej en panikångestattack. Och sen att inte veta vad som har hänt och hur man mår, hur allvarligt skadad han är. Det var så sjukt jobbigt. Speciellt när man vet att brorsan är en fighter, han bryter inte ett heat om det inte är allvarligt.
Så genast efter att jag hade pratat med mamma satte tankarna igång, jag var orolig till tusen och höll hårt i telefonen och väntade på att mamma skulle ringa igen och ge mej en ny lägesrapport.
Efter ett par jobbiga timmar så ringer mamma igen.
Mitt hjärta började slå snabbare och blodet rusade snabbare.
Mamma säjer då att Rickard var okej och att dom var påväg hem. En lättnadens våg sköljde genom min kropp när jag visste att han fick följa med dom hem.
Ytterligare ett par timmar senare så ringer min telefon.
Jag ser på displayen att det är min fighter, nämligen min bror som ringer.
 Han berättar vad som hänt och vad dom gjorde på sjukhuset. Han undersöktes noga och röntgades.
Röntgen visade att han var hel! Tack Gode Gud!
Det var det jag ville höra, att han var hel, och att han ringde så att jag fick höra hans röst.
Jag blev så glad över att få höra hans röst, han mådde bra, men var rejält mörbultad.
Min älskskade bror har haft riktig tur idag, krachens utgång hade kunnat vart en annan.
Men en sak är säker, efter denna dag så kommer jag ALDRIG mer missa en crosstävling!
För allt som jag gått igenom idag har vart riktigt jävla jobbigt, att vara så långt bort och inte veta, att bara höra lite grann om hur han mår och vad som hänt är inget som jag vill uppleva igen, för allt blir så mycket värre då när man inte är där.
Krya på dej nu min älskade bror, tänker på dej och snart kommer jag hem till dej och får krama om dej!

Med Kärlek